förlossningsberättelse

Söndag 8.11.2009

Har ”mensvärk” i hela magen, och värmer den på Daniel. Det ömmar och har sig, men lugnar ner sig till att bara komma ibland.

 

Vid 13-tiden går jag på wc, samtidigt som Tommy, Martin och Johannes kommer. Upptäcker en stor hög med gult slem och en hel del blodsträngar i på pappret. Slemproppen har gått. Lugnar mig lite med att det inte behöver betyda något, vill ju inte hoppas för mycket. Samtidigt kommer det anfall av ”mensvärk” lite nu och då, men inte med kortare än 45min-1h emellan och ofta längre.

 

Vid middagstid har värken blivit lite styggare, men fortfarande är det ”bara” lika överjävligt som mensvärken brukade vara innan jag började äta p-piller. Dessutom varade de inte speciellt länge.

 

Martin och Tommy har åkt hem, men Johannes stannar och äter. Erica kommer över vid halv 8 och vi ser på City of Ember. Nu kom värkarna med ca 45 min mellanrum. Kände mig ganska säker på att det är nog på väg att dra igång det här. Säger dock inget ännu, vill vänta tills alla gått. Vi ser även ”Bridal Wars” innan Erica far hem till sig, och medans vi ser den har jag vetevärmarna på magen, för det är så skönt.

 

Berättar för Daniel vad som är på G vid 11 ungefär, och går sen på wc igen. Får en hög med klar-rött slem på pappret. Funderar en stund och ringer sen förlossningen, bara för att vara på den säkra sidan. De är väldigt glada att höra av mig, men säger att det är inget farligt om det inte börjar blöda väldigt ymnigt, då skulle jag ringa igen.

 

Måndag 9.11.2009

En aning uppspelta sitter vi uppe till 1 ungefär, jag surfar lite och klockar värkarna på 15-20 min. När vi kommer i säng, jag med vetevärmarna nyvärmda och redo, verkar värkarna komma lite tätare än förut, och vid en lite styggare värk känner jag att jag måste på wc (igen...) och så fort jag kommer på fötter känner jag hur det lättar på värken, fast den inte minskat i styrka. Går och lägger mig igen, och nästa värk myser jag mig mot värmarna men de hjälper inte riktigt längre.

 

Ungefär kl 2 stiger jag upp och kopplar på mig TENSen, och går och lägger mig igen. Dock blir inte obehaget av värkarna mindre, utan jag inser efter bara en att ligga kommer inte att funka. Bestämmer mig för att köra på kroppens villkor, dvs åtminstonde en stund vara uppe och vanka när värkarna kommer. Hoppas att bli för trött för att bry mig om värkarna, eller att jag ska få TENS plattorna så bra att jag kan få sova. Börjar återigen klocka på varktimer.se och nu ligger värkarna på 10-15 min, med en längd på ungefär 1 min. Loggar in på diverse sidor för att se om någon är vaken. Hittar Misty på facebook och hon håller mig sällskap mellan värkarna, och är nyfiken på tiderna för varje gång.

 

Upptäcker att Neva är vaken vid 3-4 tiden och börjar chatta med henne oxå. Känns väldigt bra att inte sitta ensam och vänta ut nästa värk. Har fortfarande inget annat val än att gå upp och vanka för varje värk. Välnött spår i korridoren numera. TENSen tar udden av värkarna, men jag får flytta plattorna flera gånger och hittar aldrig riktigt den ultimata placeringen. Värmer även upp vetevärmarna och använder mig av dem oxå. Blir irriterad över de hundrasjuttielva gånger jag behöver springa på wc, det går inte bara en rulle papper denna natt. Förstår vad de menar med att man tömmer tarmen, inte det minsta löst utan värkarna jobbar lixom ut vad som finns i tarmarna.

 

Vid 5 tiden börjar det komma stygga värkar som känns riktigt jävliga genom både TENS, värme och vaggande. Nu behöver Neva gå och lägga sig, tack för ditt stöd vännen!

Värkarna ligger nu på 8-10 minuters mellanrum, 1-1½ min långa.

Slutar vagga runt för att mest stå lutad på byrån i hallen den värsta delen, iof vaggandes/trampandes med fötterna, men måste ha stöd. Inser att det kommer nog inte bli något sova för mig, börjar bli trött. Känner funderingarna om epidural ta form i huvudet. Får jag den, så att jag kan ligga ner genom en del värkar och få sova lite, gud vad skönt det skulle vara. Vill sova/vila men samtidigt minns jag allt jag läst om att det är så bra att vara upprätt och gå.

 

KL 6 säger jag åt Misty att jag ska gå och äta, borde ta 10-15min att få i sig en skål gröt tänker jag. En värk och jag inser att jag vill ha sällskap. Väcker Daniel, som något sömndruket lufsar mot kaffekokaren. Jag läser tidningen, äter gröt och trampar mig igenom ännu en värk.

 

Vid halv sju ringer jag mamma och meddelar att hon nog blir mormor inom två dagar. Trodde det skulle bli måndag, men klockan kanske skulle hinna gå över midnatt till tisdag. Ville bara ringa ifall att, så hon inte skulle få veta av någon av de andra att de varit och lagt epidural på mig. Ber henne komma via BB innan hon går hem, för då kommer vi garanterat att vara där i alla fall, och att hon kan komma in på förlossningen om det är så.

När Daniel håller om mig, och jag lutar mig mot honom i värsta tryckare-på-skoldiscot stil, lindras värkarna av värmen från honom på framsidan och av att han masserar med varma händer på baksidan. Bestämmer mig för att se om en varm dusch skulle få värkarna att lugna sig lite, jag är så trött. Dushen är riktigt skön, jag ser på termostaten att det är över vad jag annars anser skållhett, men det är bara skönt. Bestämmer mig för att pröva ligga i bad, eftersom duschen ju bara kommer åt antingen fram eller baksidan, inte båda två samtidigt. När jag kryper ner ökar jag värmen lite till.

Daniel kommer in och håller mig sällskap och jag är nöjd med att inte haft en värk sen jag klev in i duschen. Dock inser jag när första värken väl kommer att det varma vattnet inte hjälper, jag måste röra på mig. Tar mig ur, men känner mig endå ganska säker på att få vila en stund i sängen då värkarna som kommer är mjukare än innan. Jag minns att jag pratade ju med Misty, och går för att berätta att jag ska gå och vila. Thanks love for holding my hand through-out the night!


Daniel kommer in i sovrummet med laptopen för att klocka värkar, och den första går riktigt bra, nästa måste jag upp efter halva, vilket kändes som en förlust eftersom jag varit så nära att somna när den började. Nästa värk måste jag upp direkt, och nu börjar det kännas övermäktigt, jag är trött, dessutom gör det ont som fan att kämpa sig upp ur sängen mitt i en värk.. Daniel ringer BB för att kolla när vi ska komma in, för jag behöver få vila. De säger att vi får komma in på kontroll om vi vill, men det finns nog inget de kan göra, det är för sent (?) för att få sova något mer nu. Ger TENS ett sista försök och Daniel hjälper mig med plattorna, men det blir inte bra. Får inte plattorna på bra ställen alls, det blir bara ännu en plåga.


Lite före 9 går jag till duschen igen, i förhoppningen om lite snällare värkar igen, för de börjar bli riktigt, riktigt stygga nu. Dricker ett glas surmjölk innan för att lugna magen som känns lite öm. Får flera värkar i duschen men de är mildare under varmvattnet. När jag blir så matt av både all varm ånga och trötthet att jag känner mig svimfärdig hoppar jag ur duschen och funderar med Daniel om vi kanske skulle åka in iallafall, även om det bara blir för kontroll och sen åka hem igen. Vi kan ju alltid få hjälp med att fästa TENSen bättre så att den hjälper som den ska. Tar ett glas fanta för att få lite socker-energi medans jag klär på mig, men får bara på mig linne och byxor innan nästa värk kommer. Denna är så stygg att jag känner magsäcken klämmas ihop, precis som det hotade göra innan duschen, men aldrig kom så långt. Hinner dock till toan utan bekymmer och det känns som en lättnad när det trycker försvinner. Vid nästa värk händer samma sak. Vi bestämmer att åka in och Daniel ringer dem. Funderar lite om vi ska ta med BB-väskan eller inte, men tar med den tillslut. Nästa gång kan det ju bli bråttom, vi lär ju vara lite mer stressade när det är ”på riktigt” och inte bara kontroll och hjälp. Tar bara handväskan och TENSen med oss in. Klockar en värk på 9:19 när jag stiger ur bilen på parkeringen. Vi vandrar oss sakta upp mot BB, jag har ju värk ännu när vi börjar gå och hinner få ännu en innan vi är helt framme. Det är bara att inse, man går långsamt när man är gravid i 40+ veckan.

 

Birgitta visar in oss i 5:an, ber om MVC-kortet och lämnar oss sen ensamma en liten stund. Hinner ha en ganska taskig värk medans hon är borta. Hon kommer tillbaka och pratar en del innan hon börjar ställa frågor om vad som hänt fram tills vi kom dit. Jag vaggar och masserar min rygg för allt jag är värd.. Hon funderar oxå om jag haft några värkar under vår pratstund och jag kan ärligt svara att jag haft en par, hon tycker att jag hanterat dem väldigt bra isåfall. Hon frågar även vad jag funderat kring smärtlindring och jag säger som det är, jag hade tänkt klara mig med icke-kemiska metoder som TENS och akupunktur, men att jag börjat överväga EDA väldigt starkt för att hinna vila lite innan krystskedet börjar. Sen vill hon koppla ihop mig med CTG-apparaten. Jag är inte överlycklig över att måsta ligga ner genom de värkar som kommer komma, 20 minuter ska det ta. När allt är ikopplat och kontrollerat berättar hon att klokan är 10:13 innan hon går för att fixa lite annat. De första 3 värkarna som kommer är ingen fara, men sen kommer två där jag måste spjärna med händerna och lyfta ryggslutet lite från britsen, för kontakten med underlaget gör smärtan värre. Tyvärr verkar bebisens hjärtljudssensor ha haft dålig kontakt, så hon skulle vilja ha åtminstonde någon värk till i en annan ställning, gärna sittande. Vi prövar, men hon hinner bara spänna fast mig så kommer en värk och jag inser att sitta går bort, ligga var svårt men sitta är omöjligt. Jag får pröva att stå, det blir en del micklande med dosorna innan de sitter bra, och precis när hon stänger dörren efter sig så lossnar bandet som håller hjärtljudsdosan. Jag testar att hålla i den själv, men då det kommer en värk är det bara att inse att det inte funkar. Vi ringer på och hon säger att vi kan ta det sen, vi gör en undersöknng nu, ger er ett rum och sen kan vi så småningom gå till förlossningssalen och ta ett nytt där. Jag får en burk att lämna urinprov i och tossar in till toaletten. Hinner fånga ungefär 5 droppar innan nästa värk börjar, garanterat provocerad av den framåtlutande ställningen. Ställer bort burken, håller i mig i handtaget på väggen och konstaterar att de får lov att räcka, annars får någon annan fylla på mer.


Väntar en stund innan Birgitta kommer tillbaka från var hon nu var. Hon säger åt mig att klättra upp och klä av mig innan hon går för att testa provet, tydligen hann jag få tillräkligt i burken. Hon klämmer och känner lite utanpå magen och jag ber henne vänta tills värken som triggades av att jag klättrade upp har gett med sig. Hon klämmer och känner noga och säger med mycket glad röst att mina värkar åtminstonde gör någon nytta, för livmoderhalsen är inte bara utplånad, jag är även öppen två särade fingrar, vilket tydligen betyder ca 4 cm. Hon känner även efter om litens huvud är fixerat, och det sitter som berget. Hon konstaterar även att huvudet är snett, hon får gräva för att hitta alla fogar hon vill ha koll på. Sen får jag klä på mig och hon lutar sig in i ”buren” medans vi vandrar vidare innåt. Tydligen ska vi gå direkt till förlossningssal 2.

 

Väl inne blir vi lämnade en stund och det kommer en elak värk igen, jag lutar mot fönsterbläcket i badrummet och trampar för allt jag är värd, och den lugnar sig. Går tillbaka ut till förlossningsalen och lägger mig med överkropp och mage på sängen, lutandes på armarna. Så skönt att få vila ryggen helt nu när all värk är borta en stund. Är precis på väg att somna när det kommer ännu en elaking. Försöker med att luta mot fönsterbläcket igen, men det slutar med att jag måste vandra, när värken klingar av masserar jag för att få bort den sista kvarhängande brännande känslan i höfterna. Daniel erbjuder sig att gnida min rygg åt mig, men det skulle innebära att jag inte skulle kunna vandra runt så jag tackar nej. Så kommer nästa värk, utan avbrott, och jag säger: ”Men nej, du får inte komma redan” precis samtidigt som Birgitta kommer tillbaka in och hon undrar förstås vad jag menar. Daniel förklarar medans jag vandrar och gnuggar och svär. Jag gnäller om att jag är trött och säger att jag har bestämt mig, jag vill ha EDA. Birgitta tycker att vi ska pröva lustgasen först, hon visar bollen som hon lockat med tidigare, många gillar att sitta på den medans de andas den. Hon går för att hämta något och jag prövar att sitta på den. Det känns OK, men jag skulle vilja luta mig bakåt. Daniel tar en stol och sätter sig så att jag kan lägga upp fötterna på sängens underrede och samtidigt nästan ligga från bollen över i hans knä. Det är motvilligt jag sätter mig upp när Birgitta kommer tillbaka och säger att tyvärr är uttaget till lustgasen på andra sidan, så vi måste flytta på oss. Jag får byta till en stilig vit skjorta/tunika som är stor som ett hus, till och med på mig. Hon säger att de flesta tycker den är jätteskön, jag tycker den känns styv och hård. Ber Daniel ta ett sista magfoto, det är registrerat 12:12 på kameran, men den har sommartid ännu så det är egentligen 11:12. Medan jag poserar kommer en värk, vilket ger mig en plågad grimas på bilden.

 

Testar att sitta på bollen och dra lustgas, och det känns OK, blir inte yr eller illamående. Skickar ut Daniel för att hämta väskan, läppfettet finns i den och alla har sagt att man blir så torr i läpparna av gasen. Han har inte varit borta länge när det kommer en värk, en sån där riktigt jävlig en. Jag lutar mig fram, lutar mot sängen och suger i mig gas. Jag hinner ta två andetag innan jag känner att det är en sån där värk som bränner i hela höfterna, och gasen gör det inte bättre alls, jag måste upp. Tar mig upp från bollen med lite ansträngning, mitt i värken är jag inte speciellt vigulant om vi säger så. Birgitta är brevid mig med jag har ingen aning om vad hon gör, hon pratar säkert med mig, vad vet jag. Vaggar in till badrummet och lutar mig på toaletten, för säkerhets skull, och det dröjer inte länge innan kramperna stör magsäcken så mycket att jag spyr igen. Totalt fyra gånger, men de sista två finns det inget kvar som kan komma upp. Hinner torka munnen och pusta ut samtidigt som Daniel kommer tillbaka med väskan. Smörjer in läpparna och med nästa värk gnäller jag igen om EDA. Birgitta säger att det verkar vara det enda möjliga då jag blivit illamående av lustgasen. Det blev jag ju inte riktigt, men jag strider inte emot, jag vill ha min epidural och sen ligga ner och vila. Hon säger att då måste hon sätta skalpelektrod på liten för att ha koll på hjärtljuden, men det gör oxå att jag kommer få vara uppe och gå hur mycket jag vill. Det innebär samtidigt att hon kommer ta hål på hinnorna vilket kan göra att värkarna ökar i styrka. Till och med jag ser humorn i det och fäller någon gles kommentar, de jag redan har är ju så milda. När värkarna tillåter klättrar jag upp på bänken och Birgitta går för att hämta de saker som behövs, jag måste få kanyl och dropp innan hon ringer efter EDA. En BM kommer och frågar om vi vill ha lunch, och jag säger nej tack men skickar ut Daniel att hämta mat åt sig. Klockan är alltså ungefär 12 nu.


Daniel äter lite samtidigt som han hjälper Birgitta med droppställningar och slangar, samt håller mig i handen ibland, stryker mig lite här och där, pratar med mig. Första kanylen hon lägger spräcker blodkärlet och hon får lägga en ny. Fast jag har värkar är det inte det minsta kul att bli stucken, de som säger att man inte bryr sig vet inte vad de pratar om, inte när det gäller mig iallafall. Hon berättar att droppet behövs för vissa får någon reaktion på EDA, men det var inte värkstimulerande utan något annat. När det är klart är det dags för skalpelektroden och jag får lyfta höfterna för att hon ska lägga en duk eller vad det nu är under mig. Naturligtvis triggar det en värk av den elakare sorten, det kommer nästan bara sånna som bränner i höfterna nu, men jag är för trött för att orka försöka lyfta mig från sängen, dessutom vet jag att jag behöver ligga stilla. Det är väll inte direkt en behaglig känsla när hon gräver runt där nere, men det gör inte ont och så känner jag hur det börjar rinna ut varm vätska. Känns precis som att kissa ner sig, eller den känslan av att resa sig upp efter att ha suttit någon timme när man har mens. Inget mysigt, och ganska besvärande. När det kommer en ny värk känner jag hur det rinner mer vatten. Birgitta kollar att hjärtljuden synns bra och jag frågar om hur länge det kommer att ta innan de kommer för att lägga EDAn. Hon säger att nu är allt klart, hon ska bara ringa på dem. Hon lämnar salen och Daniel kommer och håller mig i handen medans jag gnäller mig igenom ännu en värk. När hon kommer tillbaka frågar jag om de är på väg och hon säger att hon ska ringa dem nu. Kontrolfreaket i mig blir lite irriterat på att hon lämnar rummet utan att säga vad hon ska göra hela tiden. Hon ringer läkaren som tydligen är i matsalen men ska komma direkt. Känner lugnet sprida sig i själen när jag vet att snart får jag vila.

 

Dörren öppnas och mamma kommer in. Jag blir glad, en nål i ryggen är inget jag ser fram emot och det känns tyggt att mamma är med, jag är övertygad om att hon oxå vet det då hon var med vid den vedervärdiga lumbalpunkteringen (spinalvätske prov) som gett mig sånna fruktansvärda obehag för nålar in i kroppen. Hon pratar på med Birgitta medans hon börjar plocka i ordning samtidigt som hon kommer och stryker mig över kinden och påminner mig om att andas när det kommer en värk. Jag gnäller för allt jag är värd, men försöker att andas oxå. Läkaren kommer och presenterar sig, minns dock inte vad hon heter, Daniel presenterar sig och jag säger att min mamma får presentera mig. Läkaren skrattar till och säger ”Jasså, det var därför du var så snabb på att komma med.” Jag blir ombedd att lägga mig på sida och de pratar vidare. Hon frågar om mamma visste att det var jag och mamma säger att hon misstänkte eftersom att jag hade ringt på morgonen. Jag hinner precis över på sida innan ännu en värk kommer, nu är alla så jävliga att de svider och bränner som eld i höfterna och det är svårt att minnas att andas för de gör så ont. Läkaren ber mig att komma längre bak på sängen och jag börjar hasa mig ditåt, men det kommer ännu en värk och jag stannar till. Känner hur vattnet rinner mellan låren och det besvärar mig fast jag har så ont. Läkaren ber mig komma lite längre bak och jag säger att jag är på väg, men måste vänta tills värken gett sig. Hon säger OK och stressar mig inte. Mamma som inte hört ordbytet för hon ståt med ryggen till och fixat något säger åt mig att komma längre bak när hon vänder sig om, men läkaren säger att vi jobbar på det. Nu har värken släppt och jag makar mig de sista centimetrarna och så kommer nästa värk. Både mamma och läkaren coachar mig att andas genom värken medan de känner efter var mina kotor ligger och var min höftkam är. Först kommer det att komma att stick får jag veta, det är lokalbedövningen, och samtidigt blir jag instruerad att skjuta ut ryggen och rulla ihop mig. Jag drar upp knäna mot magen och känner vatten rinna mellan låren. Jag ber Daniel hålla en hand bakom mina knän för att ”säkra” ifall det behövs, det känns tryggare så. Efter att lokalbedövningen är lagd kommer en stygg värk igen och jag inser att det kommer krävas ansträngning för att hållas rund i ryggen, värken gör att jag vill sträcka ut automatiskt. Läkaren sticker in nålen/slangen mellan kotorna och fast det inte gör ont tack var bedövningen är det obehagligt. Jag känner ett tryck i ryggen och sen börjar det bränna i hela ländryggen. Och det bränner verkligen, inte samma känsla som i höfterna, för det kommer en sån värk oxå medans och känslan är helt olika. Återigen får de pusha mig att andas genom värken, andas andas andas, och jag försöker för allt jag är värd. Läkaren funderar om de har lagt sig lite för långt in och om de ska göra om, men sen hör jag inget mer för det kommer en kramp. En kramp som börjar långt ner i magen och sprider sig uppåt. Känner en ström med vatten rinna ut. Den slår luften ur lungorna på mig när den når övre delen av magen, och med luften kommer ljud. Läkaren funderar om det gör ont ännu, jag säger ja, hon säger åt mig att andas lugnt och jag gnyr att det krampar. Det kommer kramp igen och nu kommer Birgitta tillbaka in (vart försvinner hon hela tiden?) och läkaren ber henne kolla läget innan de kopplar i pumpen eftersom jag fått kramper.

 

Birgitta känner efter och säger förvånat ”Men du är ju helt öppen, det finns bara en kant kvar här... Nähä, nu försvann den med. Det är snart dags att börja krysta” Nu gnäller jag verkligen, och jag gnäller mycket. Jag skulle ju få vila, jag upprepar många gånger att det kan inte vara dags redan, jag skulle ju få vila först. Birgitta, mamma och läkaren säger alla att du får vila sen och jag skulle svära åt dem om jag bara orkade. Birgitta ringer efter gyn-läkaren medan mamma och anestesi-läkaren tejpar fast EDA slangen på min rygg och sedan hjälper mig att komma tillbaka på rygg. De sätter stigbyglar på sängen och jag är så trött att jag inte orkar protestera, jag hade ju tänkt föda knästående. Den vänstra är så hög att det känns som jag hänger i den och jag ber dem sänka den. När de förstår hur jag menar, kramperna får mig att sluddra lite, sänker de den, även om de hade kunnat ta ner den lite till så struntar jag i det, det är bättre än förut. När dr.K kommer så tittar han lite på mätarna och de pratar en del, men jag lyssnar inte, kramperna är stygga och ävn om de slutat slå luften ur mig är det inte långt ifrån. Jag pustar och stönar för allt jag är värd. Innan han går säger han att det är bara att köra på med krystningar. Detta är det sista tydliga minnet, sedan blir det lite luddigt.

 

Jag minns att de fyllde på EDAn med en spruta, efter att ha fått klartecken från dr.K samt att jag i något skede fick en mask med syrgas. Den kan vara en bidragande orsak till luddigheten i minnet. Kramperna fortsatte, men ändrade karaktär på slutet innan de klingade av. Nu var det dags att krysta. Jag försökte så gott jag kunde. De tog av mig syrgasmasken och jag önskade att jag kunde få något över magen, de hade dragit upp min skjorta till brösten och där magen blev kall kändes värkarna mycket värre. Dock var jag för trött för att orka be om något. Som mest får jag 2 hela andetag mellan en kramp och nästa. Dr.K är tillbaka och nu fäller de upp mig halvsittande. Daniel får lägga sin vänster hand under min nacke för att hjälpa mig krypa ihop när värkarna kommer. De placerar min vänsterhand på ett handtag och säger att när nästa värk kommer ska/måste jag använda mig av det för att dra mig upp och krysta. De säger åt mig att ta i med höger hand med, men då protesterar jag, den håller jag ju i Daniel med. Det slutar med att han sätter sin hand på handtaget, för släpper honom, det gör jag bara inte. Jag får även tillbaka syrgasen och tackar fint, för nu blev det så mycket lättare att andas. I slutet på kramperna, när kryst-delen av dem kommer är jag nära att svimma, och jag tror jag säger det med. Dr.K säger åt mig att ta djupa andetag när värkarna kommer och sen hålla dem. Jag får inte andas ut. Precis när det svartnar för ögonen på mig, fast jag blundar, så får jag order om att krysta. Jag hör mamma pusha mig att andas i pauserna, det är bara lite svårt att hinna med då jag nu knappt hinner få ett helt andetag mellan dem.

 

Birgitta ropar att hon ser huvudet, sen klappar hon mig på benet och säger ”Nu har mormor sett huvudet och håret.” Dr.K säger åt mig att nu ska jag krysta, och han sticker in fingrarna och säger att emot här. När värken kommer gormar han och härjar att jag ska krysta, lite till, lite till. Han beordrar mig att inte andas ut och krysta mera, men jag orkar bara inte, dessutom tar värken slut och jag får pusta en sekund eller två innan nästa kommer. Nu får jag igen order om att krysta, nu ska bebisen ut får jag höra. Jag tar i för allt jag är värd, och nu trycker jag på. Jag trycker fast det svartnar och jag trycker ännu mer. Jag hör dr.K ropa och lyder, när han säger tryck mer, trycker jag mer fast jag inte har många strån medvetande kvar, jag känner händer runt mina axlar och vet att de fångar mig om jag svimmar.

 

Trycket neråt är enormt. Jag känner hur kroppen försvinner, eller mitt medvetande om den, och precis när jag ger det sista så är det som att proppen släpper och jag känner hur något rinner ur mig. En massa rop hörs och 13:15 så får jag en blodig liten bebis upp på magen. Första tanken är att han är ju så liten, de gissade honom till 3,9kg för 5 dagar sen. Och en pojke är det, med blåa händer och fötter. Med mörka blå ögon ligger han och kikar på mig, tyst och lugn. Daniel sa senare att han nog skrek när han kom ut.

 

De klämmer av navelsträngen och frågar om pappa vill klippa av den. Jag svarar ”Vaddå vill? Något ska väll han göra å...” När den är klippt blir han inbyltad i rena handukar och en BM tar honom. Mamma drar upp min skjorta för att han ska få ligga nära brösten och blir förvånad att jag har bh'n på ännu. Hon ber mig sätta mig lite upp så hon kan knäppa upp, jag behöver Daniels hjälp och hänger armarna runt halsen på honom. Mamma knäpper upp och låter mig luta bakåt igen. De ger liten åt Daniel och han ser så nöjd ut. Mamma drar av bh'n men konstarerar att vid dropparmen blir det stopp och jag säger åt dem att strunta i det och lämna den bara, spelar roll, den kan vara kvar i ärmen. Jag får tillbaka liten på magen och nu märker jag att rummet tömts på folk. Det är bara Birgitta, Daniel, mamma, jag, liten samt barnsköterskan Diana kvar, mamma måste dessutom börja gå. Jag tackar för att hon var med, det betydde väldigt mycket för mig.

 

Birgitta kikar lite där nere och konstaterar att jag nog spruckit en del, men det ser inte så farligt ut. Hon ber mig krysta lite så att moderkakan ska komma ut och det gör jag. Den rinner ut utan bekymmer, och känslan är precis lika obehaglig som när det rann ut fostervatten tidigare. Hon visar upp den för oss, efter att ha frågat om vi vill se, och visst känner man en viss vördnad inför att något som mest liknar en brun geleklump har lyckats förse min bebis med allt den behövt i 9 månader. Nu är det dags för sömnad och lokalbedövningen är ju ingen hit precis. Dock har jag en liten sötnos på magen som är värd allt och lite till.

 

Vid närmare inspektion konstaterar Birgitta att jag nog behöver sys en hel del, men det mesta är på insidan, jag kommer bara behöva något stygn bakåt och frammåt skulle jag nog inte behöva alls, men hon tänker lägga ett för att det inte ska svida så mycket när jag kissar. När hon syr ligger jag och klagar, aj ajj, det där gör ont, aj aj osv. Men i glad ton medans jag viftar på fötterna. Hon skrattar lite åt mitt tonläge, men jag behöver bara få säga att det gör ont, det liksom gör det lättare. Jag tittar på klockan och konstaterar att ”Nämen, vi skulle ju hinna till BB-fotograferingen idag.” vilket får dem alla att skratta åt mig. När hon långt om länge är klar så säger hon att det blev fruktansvärt bra. Alla de djupa stygnen kunde gömmas under ett enda, så jag har bara ett synligt stygn där. Nu ska jag lyfta på höfterna och få ett par nättrosor och en binda. Att lyfta höfterna medans man har benen upp i stigbyglar och just har fött barn är en bedrift! När det är fixat lägger de tillbaka nedre delen på sängen och plockar bort byglarna. Jag får lägga mig på sida och liten läggs brevid för att se om han är hungrig. Han fattar direkt och börjar suga utan minsta bekymmer.

 

Daniel sätter sig brevid med sin efterrätts skål för att avsluta sin lunch. När han är klar ber jag honom att hämta någon som kan ta bort kanylen ur armen på mig, för den gör verkligen ont nu. Den har besvärat mig hela tiden, men nu börjar värken pulsera. Det kommer en BM och tar bort den, tillsammans med plastfilmen som suttit över den, och det gör mer ont att bli av med den än det gjorde att bli sydd. När liten ätit både länge och väl kommer en barnskötare för att väga och mäta liten, bada brukar de vänta med en dag eller två säger hon. Däremot ska de tvätta huvudet för han är så blodig från när jag sprack. 50,5cm lång säger hon när han ligger i lådan och han vägs in på 3180gr. När hon fyller i pappren kommer Birgitta och frågar efter dem, vilket gör att hon skriver ”bara” 50cm, så det är det som står i alla papper, men vi vet ju vad som är rätt. Birgitta frågar även när vi kom till BB, för hon har inte hunnit skriva in oss ännu, det gick så snabbt.

 

Jag klarar själv av att gå till duschen och kan bara skratta när jag ser mig själv i spegeln. Jag förstår vad mamma menade när hon sa något om sprickor när hon strök mig över kinden när det hela just var över, jag har spräckt varenda blodkärl i ansiktet och är så rödprickig att jag ser röd ut med vita prickar.

 


I efterhand får jag/vi veta:

  • dr.K kallades in eftersom hjärtljuden var svaga.

  • av samma orsak fick jag syrgas, jag blev av med dem för att de blev bättre men fick tillbaka den när de blev sämre igen. Här spelade antagligen min dåliga syreupptagningsförmåga roll.

  • Hjärtljuden kan även ha blivit påverkade av att det gick så fruktansvärt fort.

  • Även om jag hade orkat upp på knästående had ejag inte fått föda så, de hade sugklockan framme och beredd ifall att jag inte skulle få ut honom fort nog på egen hand.

  • Från det att skalpelektroden lades till krystvärkarna började tog det 25 minuter, krystskedet varade i 10 minuter innan jag hade min bebis på magen

  • EDAn hjälpte så till vida att den tog udden av kramperna samt att den gjorde mig mer avslappnad vilket antagligen hjälpte förloppet.

  • Istället för den pump som brukar kopplas i fick jag 2 sprutor till efter test-dosen.

  • Att jag satt i matsalen 16:30 för att äta middag förvånade inte bara en och två barnmorskor.

 


Kommentarer
Postat av: Nevadita

Tack för att jag fick läsa om hur du blev mamma...

Kan inte hålla tillbaka tårarna.



Kram på dig min vän ♥

2009-11-19 @ 23:51:51
Postat av: Ninna

Det kändes viktigt att få det nerskrivet, det gick så snabbt att det på något vis kändes som att jag inte riktigt hann uppleva det då. Vi har oxå pratat mycket om det, med varandra, med BB-personalen och med andra mammor på avdelningen.



Jag tror det är viktigt att bearbeta något så här stort, och detta var mitt vis.



Om du kan skriva om din upplevelse sen vill jag väldigt gärna läsa den!

*KRAM

2009-11-20 @ 11:44:17
URL: http://dragon-pup.blogspot.com/
Postat av: Åsa

Ja du Linda, vilken pärs vi kvinnor får gå igenom! Och varje förlossning är unik! Jag tycker fortfarande att det är intressant att höra om andras förlossningar och de får nästan alltid tårarna att rinna, nu också..

Och det är en upplevelse vi aldrig glömmer, fast det blir kanske lite "luddigare" med åren och de där värsta, jävligaste stunderna bleknar lite..

Det måste ha varit ganska jobbigt för Ragnhild också, jag skulle inte vilja vara med när mina döttrar föder! Ha det så bra, hela familjen!

Kram Åsa

2009-11-20 @ 13:54:13
Postat av: Andréa

Va härligt att få läsa om förlossningen, tack för att du delade med dig! Jag håller med mor min, jag kommer ALDRIG att tröttna på att höra om andras förlossningar heller. Så häftig upplevelse att föda barn, och med beundran får jag höra hur andra kvinnor föder sina barn. Wow säger jag bara.



Ha det fint nu lilla familjen!



Kram Andréa

2009-11-22 @ 15:29:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0